Jag och Matilda åker den långa rulltrappan ner från Södertörns högskola mot pendelstationen. Det ligger ett istäcke över asfalten och i luften virvlar blötsnö. Ungefär det otrevligaste vädret som finns. Och det blåser. In genom halsduken och under kläderna.
Utanför ingången sitter en man, inklädd i blå plastpåsar för att skydda sig mot regnet och invirad i en filt för att inte frysa. Han sitter alltid där. På morgonen ligger han och sover med huvudet på sin ryggsäck. Jag går förbi med min kaffe från Pressbyrån intill. Ibland reser han sig och haltar fram och tillbaka för att bli varm. På eftermiddagen sitter han där i rusningstrafiken av studenter, proffesorer, lärare. Ben ben ben överallt.
Jag och Matilda stannar och frågar ifall han vill ha något att äta. Vi ber honom följa med in på Pressbyrån och märker att han blir osäker. Han stannar precis innanför dörrarna. Vi köper kaffe, lussebulle och kexchoklad. Vid kassan ser jag hur biträdet tittar mot dörrarna och frågar sin kollega ifall "den där tiggaren försvunnit ännu". Jag tittar på henne och säger att han är här med oss. Hon är skeptisk. "Så du köper det här till honom?" Jag nickar. "Alltså, det behöver du ju verkligen inte göra. Han har massor av pengar, tro mig. Han är här inne med flera femhundralappar ibland."
Jag blir bara helt stum. Dum-stum. Vad fan ska jag säga? Det är här man ska säga bra saker som får den andra att förstå. Vettiga argument. Behålla sitt lugn. Förklara. Men ibland blir man bara tom.
Jag borde säga saker som att jag inte tror att han skulle sitta ute på isgatan i snöblandat regn, invirad i blå plastpåsar om han hade "en massa pengar." Han spenderade säkert natten på samma fläck. Vad spelar det för roll om han har "flera femhundralappar", det är förmodligen de enda pengarna han har. Varför ska du ha åsikter om vem jag köper kaffe till? Vart finns ditt hjärta? Hur kan du säga så här? Tror du på det själv? Hur kan dessa spekulationer om hens rikedoms vara eller icke vara korsa igenom huvudet fortare än viljan att hjälpa?
Allt det här skulle jag sagt men blev stum och när vi kom ner till perrongen var det för sent. Jag och Matilda sparkade på en soptunna ett tag. Svor till varandra och var på väg upp tillbaka till Pressbyrån för att vara efterkloka.
När jag kom hem la jag mig i sängen och somnade som en stock. Jag vaknar av att någon skriker på gatan. Väldigt högt. Högt så att det hörs genom stängda dubbelglasade fönster. Något om en jävla svartskalle som ska sticka hem och aldrig komma tillbaka. Jag tittar ut genom fönstret men ser bara människor som går på trottoaren och rör sig inne på biblioteket. Rösten skriker lite till. Oidentifierbara ord som formas till en smutsig massa av hat. Sedan tystnar det och jag hör en bildörr smälla igen.
Jag förstår inte vad det är på fel på folk och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill fan bara gråta och lägga mig under ett täcke. Men till och med då vaknar jag av hat tydligen. Jag blir så förbannad på mänskligheten. Sådär arg så att allt låter som en klyscha. Jag försöker varje dag att sätta mig in i hur folk tänker och försöker förstå vart allt hat kommer ifrån. Men jag förstår inte.
Jag förstår inte.
