I dag på jobbet gick jag ut med en dam i rullstol som inte varit ute på flera månader för hennes onda ben och brist på tid och envetna förkylningar och för små hissar och inga ramper och för smal dörrkarm och fel på rullstol och bortappade skor. Nu satt hon med flera lager tröjor och jackor på sig med handväskan i knät och det gick visst att komma igenom dörren och trots att det var trångt i hissen så gick det bra om jag lutade mig över henne och hon höll i min ryggsäck. Och det gick visst att ta sig ned för den där kanten utan ramp fast det var bökigt och jag fick backa sakta sakta.
Hon andades in den friska luften och blev röd om kinderna direkt och skrattade så att solglasögonen hamnade på sne. Fast det inte var någon sol så sa hon att hon behövde dem för att hon inte varit ute i ljuset på så länge. Och så gick vi ner till kajen där kiosken var öppen och hon bjöd på varm choklad med grädde. Vi satt och såg ut över vattnet och skidbacken på andra sidan. En av de stora båtarna hette Emelie och hon berättade att den är döpt efter Per Anders Fogelströms böcker och jag berättade att det var min favoritförfattare.
Vi satt tysta en stund och sedan gick vi tillbaka och jag kämpade upp för kullerstensbackarna och hon frågade om det var jobbigt fem gånger och jag sa att det var det inte lika många. Sedan backade jag upp för den där förbarmade kanten och in genom porten och in i hissen och så var vi hemma igen. Jag hjälpte henne till sängen och innan jag skulle gå tog hon min hand och tackade mig för den bästa dagen på länge och sa att det var roligt och att hon inte druckit varm choklad på flera år och hoppades att vi kunde göra det igen. Snart.
Tänk på alla de där människorna som levt sina liv på sina egna villkor men som nu är beroende av andra för att få sina dagar att gå runt. De har gått på gatorna på sina egna ben och druckit varm choklad när de velat och skuttat upp för höga kanter och trängts i hissar och hittat sina skor själva. De har åkt båtar som hetat Emelie över vattnet vid Barnängsbryggan och de har älskat och skrattat och hatat och förlorat och vunnit och levt.
Det är fint att man kan göra så lite och göra någon så glad. Det borde vi tänka på mer. Och vi borde tänka på att omsorgsyrket är ett av de viktigaste vi har för att detta samhället ska fungera och samtidigt veta att de som arbetar där sliter ut sina kroppar för att det finns för lite tid och pengar. Det är lätt för en timanställd som jag och hoppa in och leka jesus, men när man jobbar heltid inom vården med den stress som det innebär så förstår jag att det inte finns ork för promenader och varm choklad.
Jag vet inte vad jag vill säga mer egentligen. Vad jag vill säga med det här inlägget alls. Mer än att jag hatar hur vårt samhälle ser på hög- och lågstatusyrken och vilka som hamnar vart. Mer än att jag skulle önska att man hade mer tid att dricka varm choklad och göra kinderna rosiga. Mer än att slippa ha en mobil som hela tiden vet vart du är och räknar ner sekunderna till ditt nästa besök. Sekunder som är pengar pengar pengar. Inte känslor och flera lager jackor. PENGAR.
