Ja vad ska jag skriva? Ska jag börja med det självklara? Att jag står helt handfallen inför det som händer i vårt samhälle just nu. Asylboenden som står i brand och barn som mördas i skolan. Jag orkar inte skriva någon på näsan. Skriva något som någon redan känner eller redan uttryckt. Sätta ord på känslor som redan känns och beskriva rädsla, sorg, ilska, frustration.
Jag tänkte istället skriva ett informativt inlägg. Jag tänker att det kanske kan vara bra att veta lite vad som sker på dessa boenden. Vad vi jobbar för. Hur vi jobbar. Vad det är ni eldar upp.
Jag arbetar på två former av boenden, ett transitboende dit barn och ungdomar bor medan de väntar på att bli placerade i en annan kommun, och på ett så kallat PUT-boende (PUT står för permanent uppehållstillstånd) där ungdomarna bor då deras asyl beviljats.
Transitboendet är ofta den första anhalten för de som kommer till Sverige. Ja, efter Migrationsverket då, som tagit beslut om att de ska placeras hos oss för att sedan få en anvisning till en annan kommun. Många som kommer till oss är alltså chockade och upprivna. Ledsna och trötta. Och de är barn. De har kanske förlorat en familjemedlem på vägen. De har kanske varit på flykt i flera månader. De har kanske överlevt båtfärden över Medelhavet. Någon de älskade kanske inte gjorde det.
När de har kommit till oss så är det vår uppgift att registrera dem och invänta svar från myndigheter om vart de ska placeras. Det kan ta några dagar. Det kan ta veckor. Ungdomarna vet inte vad som ska hända dem och vad som väntar. Ofta kan inte heller vi ge några svar då köerna till jourfamiljer och boenden är långa. Vissa kommuner är beredda att ta emot flera av dessa barn. Andra kommuner (jag tänker inte nämna vilka här) ger avvsing på avvisning och de barnen får vara kvar hos oss flera veckor. Det måste vara en sån ofantligt jobbig situation att befinna sig i. De bara väntar. Väntar på att livet ska börja igen. Hos oss får de i alla fall mat och en säng att sova i. Mer än så, en god man och svar om deras asylprocess, chansen att börja i skolan och lära sig svenska, sker när de fått veta vart de ska placeras.
De flesta barn som kommer till oss har bara kläderna på sin kropp som ägodelar. Och så sitt asylkvitto de fått från Migrationsverket. Vi ger dem underkläder, strumpor, en tandborste och en tub tandkräm. Vi har ett förråd med kläder där de får ett ombyte. Kanske ett par vinterskor. En varmare jacka.
Vi hjälper dem till sjukhuset om de har skador på sin kropp, har ångest eller är sjuka. Vi lagar mat och försöker trösta när de gråter. Kramar om och hoppas att de får komma till en trygg plats och därefter får växa upp i ett Sverige som ger dem möjligheter, jobb, glädje och kärlek. Bemöter dem med respekt och ger dem samma möjligheter som de som växt upp under trygga familjeförhållanden och med en svensk stämpel i sitt pass. I ett samhälle som kämpar för integration och medmänsklighet. Samma socioekonomiska förutsättningar som alla oss som inte behövde fly från våra hem när vi inte ens var tonåringar. INTE i ett samhälle som bränner ner asylboenden, förbjuder tiggeri och lägger förslag om temporära uppehållstillstånd. Inte i ett samhälle där barn blir utsatta för attentat i sin skola av män med rasistisk motiv.
På samma villkor som oss som lekte med barbiedockor lite för länge. Som oss som glömde den ena fotbollsskon när vi åkte på fotbollscup i Vimmerby och världen gick under. Som oss som fick gå i skolan när vi var sex år och hamna i samma klass som vår bästis. Som oss som fick spela både innebandy och teater. Kanske sjunga i kör och äta hur mycket godis vi ville på lördagarna.
När barnen fått svar från socialtjänsten om vart de ska bli placerade så åker vi med dem i en taxi till tågstationen eller flygplatsen. Ser till att de hamnar på rätt tåg eller rätt plan. Håller kontakt med de personer som ska möta dem när de kommer fram. Kanske hamnar de på ett PUT- eller asylboende. Kanske hos en jourfamilj. Kanske hos en släkting.
Dessa barn och ungdomar har flytt från ett land där de inte är trygga. De har flytt för sina liv. De har lämnat släkt och familj kvar. Kvar i ett land som brinner. De är inte här för att de vill. De är inte här för att snylta på dina skattepengar. De är inte här för lyxen, för bidragen. De är här för att de är människor som vill leva ett bra liv. Som du och jag. Eller? De är här för att överleva. De har flytt från eld, död och krig.
De har lämnat all trygghet bakom sig för att sakta återta den igen. Den lilla tryggheten kan finnas på dessa boenden. Den tryggheten kan finnas i de vuxna som arbetar där. Den tryggheten kan finnas i maten på tallriken och kuddarna de får vila sina huvuden mot på kvällen. Den lilla tryggheten kan finnas i vinterjackan vi hämtar från ett av våra förråd och pingisbordet i källaren.
Det är den tryggheten ni eldar upp. Sätter eld på. Utplånar.
Det blir inte bara en osäker plats för dessa människor som är värda att bli bra omhändertagna. De som är värda trygghet allra mest. Ni gör också min arbetsplats till en otrygg plats. Brandbilen som kör in på garageuppfarten och det extrainkallade säkerhetsbolaget.
Jag vill skriva "Fan ta er". Jag vill skriva "Brinn i helvetet". Jag vill spotta på er och ruska om er och skrika skäms för fan.