Jag har alltid varit lite obekväm med tanken på att bo ihop med någon. Ja, nästan lite
rädd om sanningen ska fram. Rädd för att jag ska försvinna bland saker som inte är
jag. Ängslig för att det inte ska finnas någon tid för mig själv och för mina tankar.
Bekymrad över att mina skavanker ska upptäckas. Som dammet under sängen, utgågna
bäst-före-datum i kylskåpet, smutsiga trosor i tvättkorgen och ruttnande frukt i frukt-
skålen. Vettskrämd över att behöva plocka bort mina grejer från mina hyllor. Jag är ju
så löjligt förtjust i så många av mina saker och tanken på att flytta dem gör mig alldeles
bananas.
Men så kom du. Fyllde hela lägenheten med världens finaste känsla. Jag kom på mig
själv med att struna i ifall min röda elva-brödrost stod i stringhyllan eller inne i skafferiet.
Halva garderoben fylldes med skjortor och tjocktröjor och mina oanvända trasor for ner i
källaren. Ja, min pysselhörna fick till och med stryka med för att du kom på idén att göra
om sovalkoven till teverum.
Jag har inte försvunnit bland saker som är dina, för vi har kommit på att vi nästan gillar
exakt samma saker. Så nu handlar vi ihop. Det finns tid för mig själv och mina tankar,
det kommer liksom alltid finnas. Och mina tankar är dessutom ljusare nu. Skavankerna
har upptäckts och tänka sig, faktiskt accepterats. Och nu står dina böcker i mina hyllor
och det känns så jävla bra.
Fy farao vad fint det är att bo ihop med någon. Med världens finaste man.