Detta klippet från Les Miserables med Ann Hathaway får mitt nackhår att ställa sig upp. Det är så smutsigt men samtidigt så vackert. Så bräckligt men så starkt. Så jävla sorgligt och fult. Och jävlar vad denna kvinna gör det bra. Sång behöver inte vara fläckfri och vacker. Den kan vara oren och brista ut i tårar. En kvinna i en film måste inte alltid lida i skönhet utan läppar kan spricka och ansiktet kan brista ut i en ful grimas.
Så himla fint. Titta själva får ni se.