När jag var sisådär sjutton år och skulle på bröllop med min dåvarande pojkvän så fick jag en fantastisk klänning av min moster. I världens finaste tyg och antagligen måste vi varit ganska lika i kroppen i vår ungdom för den satt som en smäck.
Dum som man var när man var ung så ville man att allt skulle vara kort och tajt. Klänningen var nämligen ursprungligen av en mer smickrande kjollängd. Precis över knät på det där perfekta 40-taliga sättet. Men jag klippte av överflödigt tyg och sydde upp den.
Nu, sju år senare, har mitt arsle växt. Likaså min midja, mina brön och mage. Ja, hela jag har antagit en mer kvinnlig gestalt. Och det är jag glad för. Det är inte det. Men kjollängden är kritiskt kort och när jag böjer mig fram blottas två vita skinkor och förskräcker potentiell publik. Att den är tajt över andra attribut, det kan man inte göra så mycket åt. Men det begränsar helt klart rörelsefriheten. Och den fungerar att ha på sig om jag står rakt upp och ner. Utan att sitta. Utan att äta. Dansa. Dricka. ALLTSÅ, den gör sig numera bäst på galgen.
Men tack fina moster för din klänning. Den är fin där den hänger på sin galge. Och vem vet, kanske kommer det en dag då jag kommer i den igen. Fast tills dess ska jag spana efter andra klänningar. I en storlek större.