Nu ska jag sätta mig på tåget mot smålands mörka skogar. Mot Växjö mer bestämt. Min hemstad och födelseort. En stad som säger sig vara Europas grönaste stad. Ett påstående som jag inte vet om det är sant eller falskt. Eller vad det grundar sig på. Men grönt som fan är det tydligen.
Jag ska umgås med mamma, pappa och bror. Pussa på min hund som tappert hänger kvar i livet trots ålderns hösterusk. Träffa Mormor. Farmor och Farfar. Gå på min kusins student. Stå på skolgården och se alla studenter springa ut. Gråta en skvätt. Förmodligen en stor skvätt. Gå på loppis. Rida islandshäst. Sitta i mitt tonårsrum och glo i väggen. Förmodligen känna samma ångestkänsla som jag kände då. Kastas tillbaka liksom. Jag gör alltid det när jag är hemma. Titta på knastriga VHS från när jag var barn. Bli otroligt sentimental. Gråta en skvätt. Tänk att jag varit så liten och knubbig. Så vithårig. Och tänk vad fint när pappa håller mig i sina brunbrända armar. Lipa. Gå på Psykjuntan med mamma och pappa. Gå samma promenader jag gått tusentals gånger fast med ett annat hjärta.
Inse att jag inte har några vänner kvar i den stan och att mitt hjärta är någon helt annanstans. Längta tillbaka till Uppsala. Kasta mig på tåget. Och åka HEM.