Jag ska erkänna. Ja, jag ska medge. Att det finns en liten liten oro som skaver i mitt bröst. En liten liten rädsla. Som biter små musbett på mitt luftstrups-membran. Gnager sig små hål på lungloberna så det svishar och far. Letar sig in genom övre hålvenen och åker kana ned i högre förmak. Susar vidare ned i den högra kammaren och hoppar hoppborg mot muskelväggen.
Jag är rädd för det här:
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Clik here to view.
Alltså att jag ska bli totalt jävla sysslolös och få en massa myror som går i marsch upp för mina ben, över låren och in i rövhålet. Inte ordagrannt alltså. Utan mer som en metafor för rastlösheten. Myror i rövven. Att jag ska sitta på min fina glasveranda som jag målat på hela hösten och inse att jag har SÅ JÄVLA TRÅKIGT. Att lugnet som jag ville skulle omhulda mig vägrar infinna sig och att jag istället sitter och trummar med fingrarna på den gröna bordsskivan. Tänk om jag inte kan hantera tystnaden?
Nej, det får inte hända. Men en liten oro finns ändå. Man är ju liksom inte van vid naturen och lugnet. Bilden är för övrigt tagen under min vecka i Växjö. Där finns STOR RISK för rastlöshet. Och då finns inget annat val än att borra ner trynet i mossan.
