Bild lånad av Women's Rights News.
Det är inte bara kvinnor som mår dåligt av att samhället styrs av patriarkala normer. Pojkar växer upp och
får snabbt lära sig att det är "fult" att visa känslor, att det är "omanligt" att fälla en tår när knät skrapats upp av vass asfalt och att man är en "jävla mes" när man grabbar tag i "tjejracket" under brännbollsmatchen. (Att det ens kallas TJEJRACKET är ju helt sjukt, men det får vi väl behandla i ett annat inlägg.) Hur många exempel på det här har vi inte från vår egen uppväxt? Hur många suddiga minnesbilder har vi inte av det coola killgänget som likt brölande, brunstiga älghanar försökte rätta in sig i ledet. Febrilt och panikartat klättrade de på varandra i hopp om att nå toppen av manlighet. Och brevid stod alltid några andra och stämplades med "töntstämplar" i pannan av de som fortfarande stod på marken. Kanske ägnade de sig åt ridning. Kanske hade de börjat gråta under en mattelektion. Kanske hade de fel sorts kläder eller kanske hatade de fotbolll.
Att visa känslor anses vara ett kvinnligt särdrag. Ett attribut som förknippas med det "svagare könet" och därmed en "ful" egenskap. Särskilt fult blir det när den tar sig i uttryck hos det manliga könet som enligt den patriarkala normen ska vara tuff, stabil och hård.
Jag anser att det är ett OTROLIGT stort problem att vi gör en sådan skillnad mellan könen. Och detta är ett resultat av de patriarkala samhället vi lever i. För vi delar med ögat in människor i kategorier efter könstillhörighet. Och när vi sedan märker att det som ögat ansett, alltså att en man ska ha alla de särdrag som är typiskt "manliga", inte stämmer ja, då uppstår problem. Då börjar vi skruva på oss. Bli jävligt obekväma. "Men vafan, du är ju man, du ska ju inte vara sådär känslosam och lipig, ryck upp dig för fan!" Vi tycker att det blir jobbigt när vi upptäcker att våra förutfattade tankar om en person inte stämmer. Folk blir OTROLIGT provocerade när de inte på utsidan kan se om en person är man eller kvinna. Det är därför hen-debatten blev så, och är så, stor som den är. Det sticker i folks ögon. Men spelar det någon roll? Vissa människor kanske har en snopp mellan benen men upplever sin könstillhörighet som den motsatta. Och DET MOTSATTA. Vad menas med det egentligen? VARFÖR ska könet spela så stor roll?
Samma sak händer när en flicka växer upp och är "jävligt bråkig och störig." Hon är "är inte som andra flickor." Som vilka flickor? Som VÅR BILD av hur en flicka ska vara. De ska vara lugna och sitta i dockrummet och leka mamma, pappa, barn medan pojkarna springer ute på gården och svänger sina svärd utav papé-mache. Ve och fasa om en av pojkarna vill sitta i dockrummet och en av flickorna vill skutta ut och fäktas med låtsassvärd. DET ÄR JU INTE SÅHÄR. Bara för att vi föds med en mutta istället för en snopp så vill vi inte automatiskt klä och klä av barbiedockor dagarna i ända. Och bara för att vi som unga flickor kan vara jävligt gapiga, likt pojkarna, så är vi inga problembarn. Vi är bara barn. Människor. Fölk.
Jag har många manliga vänner som uttryckt att när de själva tar upp problem som de upplevt jobbiga i de patriarkala tillstånd som råder så viftas de ofta bort. Ofta av feminister. Och lika ofta känner de kanske att de skäms för att de tar upp dessa problem då "kvinnor ändå är mer förtrycka än män." Och så är det delvis. Kvinnor är underordnade män. På arbetsmarknaden, socialt osv. Och därför kan kvinnor identifiera sig med feminismen på ett tydligare sätt. Som Hej Blekk skriver i sitt inlägg om varför det heter feminism. Man utgår från den grupp som är utsatt. MEN. Jag vill poängtera att feminismen är till för alla. Viktig för alla. Feminismen är så starkt sammanlänkad med humanismen. Och män lider också i ett patriarkat. Alla är inte bekväma med att rätta sig in i det bröliga älgledet. Man ska fan få visa sig "svag" och gråta en skvätt över ett blodigt knä utan att få en hård stämpel i pannan. Utan att bli en "jävla mes". Det är FINT att visa känslor. Det finaste som finns. Och man ska inte skämmas över det. Oavsett kön.