För några dagar sedan var det dags för mig och Mårten att ge oss ut på sjön och testa vår fiskelycka. Eftersom min käraste är besatt av dessa små fjällbeklädda kreatur så var stämningen på topp. Han var dock lite puttrig då båten var tvungen att ösas på vatten innan avfärd. Se bild.
Jag var inte lika entusiastisk. Inte för att jag inte gillar utflykter och att testa nya saker. Utan för att jag hade en sjuhelvetes jävla mensvärk. Den slog till så fort jag satt ned mina stövelbeklädda fötter i båten.
Så jag låg mest så här och såg trumpen ut.
Medan Mårten kastade ut och hoppades på aborre.
Efter en stund proppade jag i mig två alvedon och lade mig i framstupa sidoläge. Det är ju förbannat skönt att lägga sig på mage när man har mensvärk tycker jag.
Och efter ett tag kunde även jag börja fiska.
Det ska dock tilläggas att mitt fisketålamod är lika med noll. Och medan Mårten jämförde sitt eget fiskeberoende med Art Garfunkels stämband: "Tänk att vara så beroende av sin röst och sedan mista den..." (Sarah Dawn Finers sommarprat) "Ungefär som om jag inte skulle kunna fiska mer..." (Mårten) så gav jag upp och övertalade Mårten att gå i land.
Vi klev iland i Myrornas rike och satt febrilt och slog de pissande små kreaturen av våra ben. Vi försökte i panik njuta av vår landstigning med lättöl och prickigkorvmacka. Det gick sådär.
När vi reste oss och började halvspringa mot båten insåg vi att vi satt i utmynningen av det här. Myrornas borg alltså. Helvete.
I vår utrymningspanik höll vi nästan på att glömma Sarah kvar på en sten.
Men snart satt vi i båten igen och ägnade ytterligare 2 timmar och 15 minuter till fiskning. Inte en enda firre nappade på våra krokar. Inte ens ett hugg.
Mårten styrde besviket båten in mot bryggan igen medan min mensvärk åter började inta mina inälvor. En halvlyckad fisketur alltså. MEN VI GER ICKE UPP! Den grillade aborren ligger som en dröm på våra näthinnor och snart, snart ska det bli verklighet.