Jag vill bara dela med mig av min Kvinnodag. Försöka sprida den varma kärlek jag har i magen och den peppiga svetten jag torkade ur pannan. Jag trodde liksom aldrig att det skulle kännas så stort. Att något kunde kännas så mäktigt och enhetligt. Att stå där i publiken på Debaser Medis med en hallon mojito (ja, jag unnade mig en drink) i handen och lyssna på Gudruns tal. Klappa i händerna så att de värkte och spilla ut mynta blad på strumpbyxorna. Känna håret ställa sig på armarna och tårarna bildas längs franskanten. "Det kommer att stå i historieböckerna om den tredje feministiska revolutionen." Och så bara kramar. Kramar överallt. Från någon okänd framför och bakom. Och så pussar, tårar och leenden. "För kärleken kommer att vinna. Och den har inget kön, inga hinder och regler. Den är fri och den är vacker." Bussvisslingar. Stampande fötter i golvet.
Och sedan musiken. Som vandrar genom luften, över marken och in i blodet. Rosa överallt. Och bara kärlek. Inga framfusiga närmanden i toalettkön eller händer under kjolen. Inga blickar, inga ord, inga måsten. Inga ovälkomna händer på höftbenen. Bara kärlek. Bara pepp. Bara systerskap. Bara revolution.
Tack för en fin kväll igår och tack för att ni finns. Jag är blödig och full av kärlek. Till den feministiska rörelsen. Till den antirasistiska. Till tålamod och inkludering.
(Bölar)
