Jag vill bara ställa mig i ett tomt rum med ljudisolering och skrika. Högt och argt. Så det skär sig och rösten går sönder. Spricker. För vad är det som händer? Först blir en feminismdemonstration på 8:e mars attackerad av nazister och flera personer skadas. Aktivisten och eldsjälen Showan Shattak ligger fortfarande i koma på Lunds universitetsskjukhus. Två skolor i Stockholm blir sedan nedklottrade med hakkors och hatiska ord. Som grädde på ett härsket jävla mos häller en butiksägare en spann vatten över en kvinna som sitter och ber om pengar utanför Hemköp i Göteborg.
Vad är det för fel för folk? Vart kommer detta hat ifrån? Vart är medkänslan, kärleken, värmen, tålamodet och solidariteten? MEDMÄNSKLIGHETEN? Hur blev det såhär? Vilka är dessa människor som hatar så skoningslöst? Möter jag dem på tåget till jobbet? Är det hen som står i kön bakom mig på lunchrestaurangen? Några som finns i min närhet? Finns sådana människor i min närhet? Vill jag veta det?
Samtidigt som jag har alla dessa tankar och känslor. Samtidigt som jag skriker. Samtidigt som jag är så förbannat uppgiven. Så känner jag ett hopp. En värme. För världen är verkligen full av inskränkta jävla as. Hatiska människor med svarta ögon. Men världen är också full av fantastiska, varma människor. Med tålamod och öppet sinne. Med kärlek och värme i bröstet. Med vänlighet och godhet. Jag tänker att vi är fler. Och att de goda alltid vinner i slutet.
