När saker tar slut skär det i huden.

Du öppnar skåpet i köket och blir stående. Stilla. Du böjer dig ner och plockar fram stavmixern med tillhörande matberedare. Tittar på mig. Frågande. Lidande. Hopplöst. "Du får ta den..." jag drar ut besticklådan bara för att. Bara för att göra något. Trots att jag vet att alla gafflar, skedar och knivar är mina. "Men, jag köpte den ju till dig." Du lägger ifrån dig den på bänken. Jag tittar ner i mattan. Upptäcker en bit gurka. En rödvinsfläck. En bit av trät som fattas. "Nej, men du får den." Jag går fram till skåpet och rotar fram resten av delarna. Locket. Manualen. Något jävla munstycke. "Ta, den bara." Jag blir irriterad. Irriterad på situationen. På dig. På mig. På oss. På stavmixrar. På saker som tar slut. Mixrar som bara är en och som inte går att dela på. Irriterad på att nu kommer jag inte ha någon mixer. Irriterad för att jag vill ha den men ger den till dig. Bara så där. Irriterad på att du tar den. Packar ner den i lådan där dina tallrikar ligger. Ditt durkslag. Din stekpanna. Öl-öppnaren och så ljuslyktan som jag älskar. I en flyttlåda från Clas Ohlson. 

 

Du tar ner din tavla från väggen. Ställer den lutad mot väskan med alla dina skjortor. Som jag tvättat. Som jag borrat ner ansiktet i. Som jag gått runt i med ingenting under. Sådär som i film. Med rufsigt hår i en knut och utan smink. Då sa du att jag var det vackraste du visste. 

 

Du tar ditt täcke från sängen och två av kuddarna. Så att allt blir halvt. Skevt. Ensamt. Du tar din koffert som vi köpte på en marknad i Budapest. Du tar alla dina böcker så att hyllorna blir tomma. Hela Stad-serien av Per Anders Fogelström. Jag tänker att jag kommer att sakna Emelie och Henning. Alla sorgliga fattiga arbetare. Sedan tänker jag att jag måste beställa böckerna på adlibris. Nu direkt. Direkt. Direkt. För att göra det helt igen. Göra det komplett. Mindre tomt. 

 

Sedan sätter du dig i soffan och vi delar på en lättöl. Stirrar mot teven som står på mute och jag tänker att jag är glad att den är min så att den kan stå på när jag är hemma själv. Det blir inte lika tyst då. Sedan gråter vi båda två och jag kommer på mig själv med att titta mig omkring. För att hitta något annat som är ditt. Vi pratar om att saker tar slut och om hur det skär i huden. 

 

Du reser dig och tar på dig dina skor. De som jag älskar. Ökenkängorna med lagom slitage. Och så jeansjackan. Mössan. Du tar din nyckelknippa från spiken på väggen och det gör så jävla ont så jag tror att jag ska dö. Samtidigt som jag vill att du ska gå. För att jag inte orkar mer. Du måste gå nu nu nu nu och låt tiden gå gå gå gå. För den läker inga sår men den gör att det blir lättare. 

 

Du går. Jag låser. Sätter på ljudet på teven. Sedan blir jag sittande och tittar på dina lådor och på dina väskor. Undrar vart den där jävla stavmixern är. Vill ta tillbaka den. Hatar den. 

 

 

Hatar saker som tar slut.