När kvinnor gör någonting blir det ofta nedvärderat och förminskat. Förlöjligat. När män sedan gör samma sak blir det helt fantastiskt och kutym. Accepterat. Kvinnliga egenskaper förknippas ofta med svaghet och känslor. Mindre viktigt. När sedan män tar sig an dessa egenskaper blir de plötsligt upphöjda. Normativa. Ta vänskap till exempel. Kvinnor har i alla tider visat kärlek till sina nära och vårdat sina relationer. Hon håller i hand med sin väninna. Kramas alltid. Gråter ihop. Går på toa i duo. Delar allt. Jävligt mesigt. Lite svagt sådär. Tills två män uttrycker sina känslor på samma sätt. Plötsligt är den manliga vänskapen HELT extraordinär och manliga duos gråter i podcasts, åker ut på resor och vältrar sig i manlig tvåsamhet. (Ser jag ett till program med två män som reser på en jävla resa kastar jag fan ut min teve genom fönstret) Lagar mat och gråter över hur gott det smakar. Älskar varandra. Och det är så fint.
Och så det här med bloggar. Bloggfenomenet startade som en kvinnlig företeelse. Unga kvinnor lade ut outfitbilder på sig själva, dokumenterade festnätter i Stockholms innestad och gjorde kollage över höstens hetaste trender. Fan, vad löjligt va. Vem vill läsa? Så jävla självupptaget. Dessa kvinnor har nu skapat en karriär på sitt "löjliga" bloggande och jobbar som designers, entrepenörer och utgör några av Sveriges mest inflytande personligheter. Syns överallt. Tjänar pengar. De är mäktiga. De har makt.
Samhället har insett att bloggare utgör en maktfaktor. Det handlar om politik och samhällsfrågor. Feminism och antirasism. Och det är kvinns som dominerar.
Vad händer när kvinnor dominerar ett fält? Hatet spirar. Måste ut. De där kvinnorna bakom de där bloggarna, de bara måste sättas på plats. De kan ju inte vara sådär perfekta. Och det där perfekt bakade muffinsen i de mintgröna formarna är jävligt löjliga. De lagda håret. Hon är säkert en jävla bitch privat. Hår under armarna har hon också. Så jävla ofräscht. Men varför har hon inte hår på benen om hon har det under armarna? Så jävla dubbelmoral. Och så allt det där sminket. Offer för skönhetsidealen. Så jävla plast. Så jävla fejk. Ful också. Så ful att hon är tvungen att skriva ett inlägg om American Apparels sexistiska reklam. Bara för att hon inte själv får vara modell. Varför måste hon lägga ut bilder på sig själv när hon står på tå? Varför står hon på tå? Sprider inte hennes bilder sjuka kvinnoideal. Varför skriver hon om att vara kurvig och älska sig själv. Lätt för henne när hon är så smal. Hon fat-shamar. Hon saknar klassperspektiv. Intersektionellt perspektiv. Raka dig kvinna!
Jag citerar Clara:
Jag får svettningar varje gång jag ser att jag fått en ny kommentar. När den där gula lilla rutan lyser på skärmen. Och så ska det ju inte behöva vara! Jag är rädd att någon ska bli stött av något jag skriver. Att någon tagit illa upp. Att jag fat-shamar, smal-shamar, slut-shamar. Inte uppfyller allas behov. Ibland är jag för radikal. Ibland för liberal. Är jag en bra feminist utan att diskriminera någon? Samtidigt ska jag vara jävligt skön. Gärna snygg. Fin. Kul. PK. Lagom. Skrikig. Men inte för skrikig. Glad. Men inte för glad. Ni fattar. Jag vet att jag inte kan sätta mig in i allt och jag tycker att det är viktigt att vara ödmjuk inför andras erfarenheter och tankar. MEN, jag är bara jag. Jag är Emelie och jag utgår från mig själv när jag skriver. Jag kan inte uppfylla allas krav. Allas önskningar. Skriva ur alla perspektiv. (Oftast uppskattar jag mina kommentarer. Det vill jag verkligen påpeka. Jag älskar att lära mig av er och jag tar till mig alla era perspektiv och berättelser. Ni är fantastiska läsare!)
Alla kan inte gilla det jag skriver. Men jag är jag i min blogg. Och det är det enda jag kan vara. Gillar ni ej. Läs en annan.
Här är några andra texter från bloggerskor som säger ifrån:
