Igår satt jag på tåget från Göteborg till Stockholm och tittade på SVT:s valvaka på osäkert internet. Varje gång kameran lämnade valstudion och skärmen blev rosa (alltså direktsände från Fi:s valvaka) så började den lilla gröna ormen snurra runt. Buffrar... BUFFRAR! Inte nu. Buffra skiten ur Jimmies fula nuna men inte Gudruns. Och så när de första preliminära valsiffrorna skulle komma och jag ser hur den rosa pelaren är på 7,0 och den gula bredvid visar likadant så skriker jag rakt ut. Sedan gråter jag och försöker hitta någon sympatisör att dela känslan med men alla sover, eller läser, eller löser suduko, eller äter, surar, dreglar.
När sedan det riktiga resultatet kommer och den rosa pelaren minskat och den gula ökat så blir jag glad, för Fi är äntligen inne. Sedan blir jag ledsen för att så många människor anser att allas lika värde inte är viktigt och för att de hatar hatar hatar. Jag tittar mig runt i tåget och undrar vilka som röstat på SD. Var tionde person. Jag förstår inte det här. Jag gör verkligen inte det. Europeiska Unionen som bildades som en motkraft mot de strömningar som härjade ute i Europa under andra världskriget. För allas lika värde, jämlikhet och fred. Hur kan detta bara falla i glömska?
MEN. Jag tänker ändå vara glad idag. Tänk tänk tänk att Fi nu ställer upp med Soraya Post i Europaparlamentet! Hurra för det. Hurra för vänstervindar, miljövindar och feminismvindar.
I slutändan vinner ändå kärleken. KAMPEN FORTSÄTTER!
