För exakt ett år sedan bodde jag i ett rött torp i skogen utanför Uppsala. Jag badade varje dag, lyssnade på sommarpratarna medan jag målade lister, bajsade på dass, var rädd för den största geting jag sett, hämtade vatten i pump på gården, läste Maken, fiskade och tittade på solnedgången, pussade min pojkvän som jag var skitkär i, drack lättöl, steg i kobajs.
När jag tänker på det här känns det som om jag ska gå sönder. Det var så fint. Så jävla fint. Varför är man en melankolisk jävla människa som inte kan se tillbaka och känna lycka utan måste tänka på annat annat annat för att minnen svider i magen?
Röv.
