Jag vaknade upp av att det var helt tyst utanför mitt fönster. Suset från tvärbanan närmade sig. Försvann. Och så gick larmet på en bil. Domedagskänslan i magen.
Jag drog täcket över huvudet och låg kvar där till klockan tolv. Sedan hasade jag mig upp. Gick in i köket och möttes av en explosion. En diskexplosion alltså. Jag stod en stund och bara tittade på röran. Sedan kavlade jag upp ärmarna och diskade som om livet stod på spel.
Jag ska inte skriva så mycket mer. För jag tror ni som läser känner samma sak som jag. Här kommer istället tre bilder/klipp som får mig att orka kämpa vidare:
Kom ihåg. Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal. Nu kavlar vi upp ärmarna och börjar älska. Kampen fortsätter. Rasismen ska krossas.
